skrev jag inte att vi storstädade i söndags? att det såg helt flyttstajlat ut när vi var klara?
oh, sweet memory. efter att Lillhjärtat lekt loss i sitt rum, jag rensat min strumpbyxlåda och Herr Make burit in fem nytvättade mattor och dessutom sprungit upp på övervåningen med skorna på ser huset nu ut som...vanligt. hallgolvet är täckt av björkfrön och grus efter morgonens hundpromenad och vardagsrumsbordet måste torkas av.
och den enda som ser det är jag.
4 kommentarer:
Lustigt, satt precis och såg dammet här på skrivbordet. Orka, ekade det i mitt huvud. Är dock rätt övertygad att det kommer ryka bort innan jag ska i väg till jobbet idag. Damm och jag går bara inte ihop. :)
hmmm, jag undrar om det är en sjukdom. det där att bara vissa "ser" smutsen. lite som att vara synsk, i min lilla familj verkar bara jag vara synsk... ganska utmattande!
Sunflower: men vad nljd man är efteråt!
Lilla mamman: hahaha. ja, samma här!
Mmm visst är det märkligt hur fort man är tillbaka till det gamla vanliga igen. Ännu märkligare är det att det bara syns för mig. Att övriga familjen tycks oemotagliga, eller är de blinda för just sådant.
Skicka en kommentar