så loggar man in på bloggen igen och möts av en jättedos virtuell vänskap. klart att jag grät lite över tangentbordet.
tack.
tack för att ni läste.
tack för att ni orkade kommentera.
och det som jag förut resonerat mellan, att skriva nu eller att skriva sedan om ett sedan kommer, beslutet jag tog, känns så befriande på något sätt.
...
och att få dela den här resan med en man som Herr Make är den största trösten. vilken kärlek.
3 kommentarer:
Du skriver så fint och bra, och jag blir tårögd av att läsa om er kamp. Tänker på dig.
Frida: jag kan inte säga mer än tack tack tack. stödet betyder mer än ni anar.
Jag håller tummarna för er. Det är modigt (och skönt!) av dig att våga berätta
Skicka en kommentar