jag har gråtit så mycket nu. svullen i ansiktet och ont i huvudet. har borrat ned mig i hennes päls och liksom kramat ur allt jag vill ha kvar. det gör så ont i hjärtat ska ni veta.
beslutet att avliva henne känns ändå oundvikligt.
ända sedan Vendela började gå och således älska hunden, på ett hårt sätt, har Duga blivit mer & mer reserverad. hon har morrat och dragit sig undan. att sommaren har fungerat beror väl mest på att vi varit utomhus så pass mycket.
Duga har haft ett svårt liv. hon kom till mig som misshandlad och bortglömd nio månadersvalp, inte rumsren och inte handtam. att hon blivit en härlig hund har varit en fröjd att se, hur hon långsamt blivit hel på insidan och på utsidan som vilken hund som helst. nej, världens bästa hund. det har krävts mycket arbete, något som känts rätt eftersom det gett fina resultat. att ta henne från missbrukartillvaron hon levde i och lära henne hur ett hundliv gick till har lärt oss båda massor.
det är klart att det finns en baksida.
klorna har aldrig gått att klippa. vi har sövt henne hos veterinären varje gång det skulle göras. hon är misstänksam mot män och skällig.
men
hon är rakt igenom snäll och har aldrig skadat någon.
tyvärr är hon förpackad med nerverna på utsidan och nu har nervositeten hon känner kring Vendela urartat. hon kan ligga under köksbordet och bara blänga en hel dag. hon är trött och hon slickar sönder sina tassar. hon är så psykiskt påverkad av Vendelas bestämda sida att hon reagerar på minsta minsta sak.
hon skäller som aldrig förr.
hennes vallhundsgener driver omkring henne i huset och hon fäller konstant.
den senaste månaden har situationen blivit ohållbar.
var är Duga?
var är Vendela?
gå ut, lägg dig ned, sitt stilla, kom hit - allt för att undvika det som eventuellt skulle kunna hända.
att omplacera henne igen (vilket skulle innebära åttonde hemmet) är inget alternativ. jag är hennes trygga punkt och det känns inte rätt mot henne att slita upp hennes tillvaro igen.
jag har tänkt och tänkt och slutligen tagit beslutet. jag har fått lekt Gud och bestämt det som jag tror är bäst för oss alla. jag är så rädd om Vendela också. jag skulle aldrig förlåta mig själv om det hände något och jag kan inte heller se hur min redan gamla hund tynar bort och får allt mindre frihet. hon är inte värd det.
nu har hon lekt sista gången med bästisarna Saga & Zorba. hon har pussat Vendela hejdå innan hon åkte till dagis. hon har fått falukorv och smörgås och blivit borstad.
jag tror att vi är redo att säga hejdå nu. jag kommer att krama henne tills hon somnat.
jag är hemskt ledsen att det skulle sluta på det här viset. jag som brukade skoja och säga att jag & Duga tummat på att hon skulle bli 20 år.
men det fungerar inte längre.
för någon av oss.
som jag skrev förut: du kommer att fattas oss, Dugamaja!
[jag älskar dig]
16 kommentarer:
Det blev tårar för mig också när jag läste detta. Visste inte ens att ni hade tänkt att ta bort henne. Hon var en jättehärlig hund, finns i mina tankar. massor med kramar, karin.
*gråter* kram till dugavovven från mig, och till matte också! jag har en drös änglakatter i himlen sen jag var liten, dom kommer att få det jättekul tillsammans :)
fy tusan, alldeles gråtfärdig.. Vilket starkt och bra beslut och fruktansvärt oegoistiskt gjort av dig!
Ååh så jobbigt!
Det er en god og riktig avgjørelse, selv om det er trist. Barnet er viktigst. Avogtil takler ikke dyr at det kommer et nytt menneske inn i familien, og det er alltid veldig trist. Dere har gitt hunden et godt liv og en verdig avslutning, det kan dere være stolte av!
Fruktansvärt sorgligt... Men ibland måste man ju ta mindre roliga beslut och precis som du skriver så finns det kanske inte så många andra alternativ. En kram till dig i den här svåra stunden!
Åh vad jobbigt och sorgligt! :(
Kram från Polly
Oj vad kämpigt, stackare. Men det låter som ett klokt beslut. Kram till dig!
jättehemskt, verkligen. jag vet hur det känns att förlora ett djur, det gör lika ont varje gång. men det är nog det enda rätta den här gången.
Åh vilket berörande inlägg.
sa själv hejdå till min hund för några månader sedan..
kramar
Sitter med tårar i ögonen och stor klump i halsen. Men du kunde inte gjort på något annat sätt.
Klumpen i halsen växte när jag läste ditt inlägg. Har inga barn men en hund som är min bebis. Blir gråtfärdig bara jag tänker på den dagen han inte finns mer. Förstår att det är jobbigt, men det var ett bra beslut.
Gråter några tårar.... Vet hur det känns, tänker på dig. Kramar från Sara
Med tårar som rinner sakta ner för min kind tänker jag tillbaka på vårat farväl för några veckor sedan. Samma beslut med liknande bakgrund. Det är inte lätt, någon saknas familjen.
Kram
Helena
Du är stark som kan göra så. Sitter här och snyftar lite och klappar lillhunden och vet att jag skulle ha gjort precis samma sak. *stor kram*
Sitter med tårar i ögonen.Har själv en hund och bävar för den dan man blir tvungen att ta bort honom....
Skicka en kommentar