jag är ordlös. eller inte. eller både och.
det känns som om jag suttit och hållt andan i två timmar. hjärtklappning. tårar i ögonen.
vilken magisk konsert. nej, spelning skulle jag nog hellre kalla det. som Anna själv sa: det känns ungefär som att spela på en julavslutning i aulan. men det är bra. precis så intimt kändes det, även om vi var väldigt många i publiken. fullsatt. jag som trodde det skulle vara et aukustikt lugnt framförande blev totalt överraskad av häftiga arrangemang, ljussättning och framförallt: fröken Ternheims röst. så glasklar & ren att den kan skära genom ben och märg. och hela hon: som en blond älva med Dr Martens och cape. hur många klarar av att bära upp det?
och finalen: a voice to calm you down a cappella utan mikrofon. [!!]
...
om jag tidigare tyckte hon var otrolig kan ni själva räkna ut hur jag känner nu.
tack, Anna Ternheim. för visst skriver du om mig?
1 kommentar:
Jag såg henne i örebro...fascineras över att du beskriver spelningen som jag upplevde den...hon var magisk.
Skicka en kommentar