det funderar jag ofta på när jag går med hundarna.
på kvällen. när det är mörkt. och när jag går på platser som är lite halvöde även fast man är nästan mitt i stan.
då tänker jag på civilkurage.
inte mitt eget. jag drar mig inte för att hjälpa okända människor.
men skulle okända människor hjälpa mig om det hände något när jag var ute och gick? jag menar, två pudlar skrämmer inte precis någon galning. och jag är väl inte heller särskilt skrämmande även fast jag både kan skrika och sparka om det skulle behövas. eller springa fort som attan.
jag vill kunna gå ute på kvällen under gatlampor i min stadskärna utan att vara mörkrädd. och jag vill absolut kunna lita på att människor inte tvekar över att hjälpa till.
jag vågar. vågar du?
2 kommentarer:
Jag vågar, i Stockholm, alla tider på dygnet. Dock väljer jag vilken väg jag går, vissa ställen undviker jag kvälls-/nattetid. Jag har svårt att förstå de tjejer (eller killar för den delen) som väljer att gena genom ödsliga parker när det är sent och mörkt - även om man så klart borde kunna gå överallt, i den perfekta världen!
Jag vågar! Men det där är läskigt, precis som du säger, vågar andra? En kompis till mig råkade dra igång sitt överfallslarm under en ensam promenad. Ingen, inte en enda reagerade! Läskigt!
Skicka en kommentar