det är precis
så här jag föreställer mig att det skulle vara att ha syskon. jag är ledsen över det ganska ofta, att inte jag har någon att ringa som vet precis vad man varit med om hela livet och som man inte kan göra sig av med. någon som inte är mamma eller pappa. eller någon av de fina kompisarna. eller Herr Make. utan bara ett syskon, med samma uppsättning gener som en själv och kanske något i utseendet som man får höra att man har lika, eller en rörelse, eller en tröja man fått ärva.
ja, det vara bara det. mycket kan man önska sig eller köpa. men inte barn eller syskon.
3 kommentarer:
ja, precis så är det faktiskt. för även om man spenderar flera år av att vakna av att man får plåtbilar i huvudet eller gråter över att någon förstört ens grejor eller får stå ut med att traska tillbaka till frisören alldeles kal i nacken eftersom det är typ femte gången någon rycker loss den (då ack så moderna) fastbrända löshårsflätan, så är Calle tamigsjutton bland det bästa jag har. för det ÄR något speciellt med syskon. vi har vuxit upp tillsammans på ett annat sätt än vad jag har vuxit upp tillsammans med mina föräldrar. vi har sett allt från samma ögonhöjd liksom. och vi har samma skeva bett och buskiga ögonbryn och långa ögonfransar och när man vill säga allt eller inget så vet man att det är honom man ska ringa till. det finns säkert många fördelar med att vara ensambarn, men jag kan bekräfta att det är något alldeles speciellt med syskon. och idag är jag så vansinnigt glad att jag inte fick som jag ville när jag var liten, så vi hade bytt honom mot en katt eller en hund!
(och jag skyller på mitt känsliga tillstånd men nu störtlipar jag så hela ansiktet är på fel plats. och tackar min lyckliga stjärna för att jag jobbar hemifrån.)
Åhh, jag vet precis vad du menar...
det är alldeles fantastiskt med systrar (och bröder säkerligen, men det vet jag inget om...) i brist på blodssyskon: hoppas någon vän kan kännas som ett själsdito!
Skicka en kommentar