onsdag 14 september 2011

det handlar bara om er själva

läser det här inlägget hos Ebba
och drar så klart paralleller till vår kamp för ett syskon.
jag skulle kunna skriva tusen och åter tusen ord i ämnet men jag väljer att skriva så här:
det handlar bara om er själva, det är där ni måste börja. man kan aldrig någonsin klandra någon annan för att vara lycklig. det gäller att jobba med sig själv, med sina känslor och på riktigt unna andra barn, unna andra att vara lyckliga och suga i sig av den positiva energin.
annars står man inte bara barnlös
utan även med en förlorad självkänsla.

11 kommentarer:

MW sa...

Vissa blir ju vansinniga av längtan och ser väl kanske svart efter ett tag. Under de tre månaderna vi försökte bli gravida igen efter ett missfall i vecka 9 kunde jag se gravida kvinnor och tänka tankar som "VAFAN den där white-trash-bruden kan bli gravid, FINNS DET INGEN RÄTTVISA". Och då var det bara tre ynka månader. Det är sjukt vad längtan kan göra med en. Men precis som du skriver, det är viktigt att jobba med sig själv och unna andra att vara lyckliga och dessutom kunna vara lyckliga med dom. Men jag kan föreställa mig att eftersom jag efter bara tre ynka månader, som dessutom anser mig vara en lugn och tolerant person, han tänka så att hålet man sitter i efter att ha försökt längre är... jäkligt djupt.

Anna sa...

kloka du!
så himla helt rätt!
jag skrev en lång kommentar här; men tog bort allt eftersom jag inser att det kan tolkas helt fel. det kan inte ditt inlägg.
kram

Jennie sa...

Så sant, så sant...

Har också varit i situationen och tyvärr fastnat i det där "Varför dom och inte vi?".
Men man lärde sig och försökte se deras lycka och glädjas med andra istället, fast det var svårt...

Ha en så bra dag som möjligt, Jennie

Jennie sa...

Snygg header har jag glömt att säga förresten!!

mis(s)match sa...

Kloka ord!

Frida sa...

Du är så vis, fina, fina Linda!

Maria sa...

Klokt sagt.

Linda K sa...

word!

Anonym sa...

Bra sagt! Att längta barn är verkligen inte lätt - man tänker bara på att man vill ha barn NU. Sorgen när plusset inte ville synas var tung att bära.. och då försökte vi "bara" åtta månader innan vi blev gravida första gången. Men när man äntligen blev gravid och efter 15 veckor vågade säga att man hade ett litet pyre i magen, då var det inte alla som gratulerade. DET är också väldigt jobbigt att som gravid inte få visa upp magen och vara glad för att - i mitt fall en arbetskamrat - börjar gråta när man berättar sin glada nyhet. HOn blev alltså inte glad utan ledsen. Man måste unna andra lyckan. Oj vad jag blajjade men kontentan är att jag håller med dig! hej.

Mikaela de Ville sa...

Vi har ju också kämpat för barn. I många, många år. Och jag har varit svartsjuk på andra som fått barn. Och jag tycker det är viktigt att säga att där är en skillnad. Att vara svartsjuk och att vara missunnsam.

Jag unnar alla lyckan, men just då när vi inte visste om vi någonsin skulle få barn, då blev jag oerhört avundsjuk när andra fick det. Jag tyckte också att situationer som barnkalas (minns särskilt ett där en av gästerna sa "ja efter det här är ni väl avskräckta och vill aldrig ha barn, haha") var tuffa, jag grät floder på barndop när prästen pratade om föräldrars lycka - inte för att jag inte unnade dessa föräldrar sin lycka - utan för att jag undrade om vi någonsin skulle få uppleva det.

Men det konstiga med den där mailskrivaren är ju, att hon kan välja bort. Jag gjorde det ofta. Jag gick inte på barnkalas om det inte var absolut nödvändigt. Till de nära kunde jag dessutom förklara varför. Och det är ju betydligt enklare att scrolla förbi ett blogginlägg än att ducka ett barnkalas.

Camilla sa...

du skriver så klokt och bra, linda!